Vinnare Manifestgalan 2003

POP/ROCK
- Embassy - Futile Crimes (Service/Border)
Svensk popmusiks särart finns alltid i melodierna.
Svenskar är ju de enda som inte dansar till en groove - vi dansar till melodier. Göteborgsduon The Embassy vet det här. Trots att de tar avstamp i det tidiga 80-talets allra vänligaste skotska popband bäddar de ner varenda liten melodi under en smakfullt modern elektronisk filt. En kollision av två världar som i händerna på The Embassy ter sig som en självklarhet.

HÅRDROCK/PUNK
- Totalt Jävla Mörker - Det ofrivilliga lidandets maskineri (Distortion/Border)
Med hjälp av metal och industrirock dammar Totalt Jävla Mörker av crustpunken och blåser nytt liv i den konservativa genre som målade in sig i ett hörn i en BZ-ockuperad rivningskåk någonstans i England 1982 med Discharges "Hear nothing, see nothing, say nothing".
Norrlänningarnas kravallpunk är en gatsten i ansiktet på den människofientliga roffarkapitalismen och en brinnande Molotovcocktail mot den högerextremistiska cancersvulst som åter plågar Europa.
Totalt Jävla Mörker är din röst i kampen för en rättvisare värld.

HIP HOP/R&B/SOUL
- Timbuktu - Wåtts Dö Madderfakking Diil? (Juju/Playground)
För att han raderat den svenska hiphop-hårddisken, formaterat om och sen fyllt den på nytt med det kanske mest begåvade albumet någonsin. För att han rider, flyter och rimmar som Shakespeare till häst i en flod. För festen. För glädjen. För musiken. För att han gjort en svensk klassiker; att ställa in där bredvid Cornelis och Latin Kings i skivhyllan.

POSTROCK/ELECTRONICA
- Hans Appelqvist - Tonefilm (Komplott)
Vinnaren har en förmåga att berätta historier med hjälp av såväl musikaliska kontraster som ett lågmält stämningsskapande. Han hämtar influenser från samtida experimentell musik, men värnar samtidigt om den elektroniska musikens arv från musique concrète-traditionen. Elektronisk och akustisk musik blandas med filmljud och resultatet lämpar sig lika väl i samband med ett performanceframträdande som hemma i vardagsrummet. För sitt musikaliska och musikhistoriska gränsöverskridande tilldelas vinnaren 2003 års Manifestpris i kategorin ”Postrock/electronica”.

DANS
- Koop - Waltz for Koop (Superstudio/Diesel/Sony)
Med precision in i minsta detalj, stor stilmässig integritet och en förmåga att skapa oändligt vackra arrangemang, så fick de till det mest täta och intensiva album vi hört på mycket länge. Och med ett sound lika självklart förankrat i femtio- och sextiotal som i tjugohundratvå, så står det helt klart att förra årets bästa dansplatta är en jazzplatta - den är Waltz for Koop.

FOLK/VÄRLDSMUSIK
- Ellika Frisell & Solo Cissokho - Tretakt Takissaba (Xource/MNW)
Ett möte mellan musiker skiljer sig inte nämnvärt från möten mellan människor; det krävs både mod och ömsesidig respekt för att tränga igenom social fernissa, kulturella skillnader och bortom olikheterna lyckas få fatt i de gemensamma erfarenheterna. Med en fiol från Bingsjö och en Kora från Senegal har Ellika Frisell och Solo Cissokho vävt samman svensk och västafrikansk tradition. Resultatet känns inte sökt, utan tvärtom lekfullt och naturligt. De har skapat musik med eget liv.

ÅRETS TEXTFÖRFATTARE
- Timbuktu
Politiskt. Mänskligt. Komiskt. Modigt. Nyfiket. Egensinnigt. Jorden-runt-berest. Knock-out-funkigt. I hans rimbok händer det märkliga ting: en sjuk stil parad med okontrollerad glädje. Årets textförfattare är också årets rakt-upp-i-ansiktet-poet. Dessutom har han gjort den största insatsen för den vackra skånska dialekten sedan Peps Perssons glansdagar. Gott folk, vi har en madderfakking vinnare: Timbuktu.

ÅRETS LIVEARTIST
- In Flames
I en genre som bär konservatismens ok tungt på sina axlar har In Flames konsekvent ritat om kartan för svensk hårdrock. Det visuella uttrycket har blivit en integral del av konceptet och är inte underordnat musiken. I stället för att enkom köra över publiken med frenesi bygger gruppen broar i samförstånd med fansen. Alltid med ett smittande leende på läpparna.

ÅRETS NYKOMLING
- Marit Bergman
"Årets nykomling är inte en nykomling i ordets bemärkelse. Redan som sångerska i riotgrrl-bandet Candysuck blåste Marit Bergman omkull både publik och konkurrens med argsinta texter och hårda punkriff. När hon nu står på egna ben är det melodierna som tar plats och ges fullt utrymme. Hennes sinne för sväng är större än någonsin och spelglädjen sprutar från scenen och ur högtalarna. Och faktumet att Marit Bergman givit ut sin skiva helt på egen hand är mest punk av allt."